Det var längesen jag skrev något om hästarna nu... Det beror ju framförallt på att jag helt enkelt inte haft eller har tiden jag skulle vilja lägga i stallet just nu.
Det har varit ett tufft år... Efter fyra år med konstanta klinikbesök och behandlingar av olika veterinärer, terapeuter och kiropraktorer så stod vi vid vägs ände med Ikaros. Hjärnskakningar och rädsla för att sitta på honom kunde inte vägas upp av de fåtal gånger jag fått en härlig känsla på hans rygg. Han hade ont och kände obehag vid ridning, det stod helt klart. Skadorna på rygg och höfter var för omfattande. På veterinärens rekommendation så valde vi därför att låta honom somna in, endast tio år gammal. Det sliter i hjärtat men vem har råd att mata, sko och tid att sköta en häst som bara kan gå i hagen? Dessutom hatade han att inte få jobba, blev rastlös och elak mot de andra hästarna när han inte fick göra något, men kroppen höll inte för jobb.
Mitt i det här tråkiga så började Ella med hjälp av min medryttare Alva att komma igång. Hon såg fin ut och tyckte för det mesta att det var roligt och få jobba ;). Men oron för hennes gamla senskada förföljde mig och jag började också fundera på att betäcka henne igen. Vi åkte i början på maj till kliniken för att ultraljuda hennes sena för att få se hur skadan hade läkt.
På plats visade hon en svag (1 grads) hälta på sitt framben där skadan varit. Vid ultraljud så konstaterades att skadan läkt ihop fint, men då skadan sitter lite dumt till kan troligtvis en del nerver växt in i ärrbildningen vilket leder till att hon alltid kommer ha lite känningar där. Det här är ju inget som kan konstateras på bara en undersökning men det är troligt att detta har skett. Min fina tjej duger troligtvis bara till promenad/lättare ridning alternativt avel.
Att rida på under längre tid och med ökad intensitet är nog det enda sättet att verkligen få reda på om hon "håller" eller inte. Men risken det medför, att senan återigen blir skadad, kan ju leda till att jag inte kommer kunna avla på henne heller. Beslutsångest delux!!!
Men då jag vid tillfället var gravid och visste att ridning inte kommer kunna bli något frekvent förekommande aktivitet för mig i år åtminstone så beslutade jag mig för att betäcka henne i år (därav rubriken "hål i plånboken...). Allt har gått väldigt bra och hon blev dräktig på första försöket! Nu håller vi tummar och tår för att det ska bli en frisk och fin liten fölunge i april 2015! Sen får vi se vad jag ska göra med min Ella...
Som jag skrivit tidigare har lilla Krux varit på inridning i sommar på Rånäs hos duktiga Pytt Hamberg. Han har nu fått välbehövlig vila och jag hoppas att Sixten ska bli lite mer lugn och beskedlig på kvällarna så jag kan börja jobba lite med Krux någon kväll i veckan.
Hans mamma Zephyr hade varit ovanligt pigg och fräsch hela sommaren och vi såg fram mot ett par år till med vår fina ponnypensionär. Men i augusti märkte vi att allt inte stod rätt till. För att göra en lång historia kort så tog vi hem veterinär och trodde att en dos penicillin skulle göra susen, men tyvärr var problemen mycket större än vi anat och det fanns inget att göra. I september fick hon somna in och kan bara säga att HON FATTAS OSS!! En stark personlighet, snällaste hästen och flockens naturliga trygga ledare finns inte mer...
Livet går vidare men det här året gör det svårt att finna glädje i hästeriet...
Förra året var mitt stora problem att jag hade tre hästar som jag inte hade råd och tid med, sammanlagt hade mamma och jag fem hästar och bara tre boxar i stallet. Nu har vi plötsligt bara två hästar. Som tur är har vi fått nytt sällskap av stoet Livia och hennes matte Paulina i stallet! Det känns så kul och jag ser fram mot sällskap i stallet framförallt till våren då jag hoppas vara igång och på banan igen :)!
Mycket text ikväll, här kommer några bilder också!
 |
Fina, snälla älskade lilla häst!...
|
 |
| Kommer bli svårt att finna en lika snäll läromästare... |
 |
| Nu får vi ställa in fokus på lilla Krux i vinter :)... |
 |
| "mammas fina pärla" får "baka bebis" och ta det lugnt... |
 |
Pappan Bergåkras Amaranth är fri från ansvar, antar att då jag bestämt allt detta
så får jag ta på mig papparollen i det hela ;)... |
.jpg) |
Jag hade ögonen på Amaranths pappa Ampere, men det hade inte skapat ett
hål utan en krater i plånboken, så nu blev det såhär... |
 |
Men visst är han snygg??!! Huvudorsaken till valet är dock en tråkig men ack så viktig detalj för mig, han är liten! Med sina
164 cm i mankhöjd är han en av de minsta godkända halvblodshingstarna i Sverige. Om jag ska kunna spara avkomman för egen räkning så är det viktigt att den inte blir större än mamma Ella (som är 165 cm). Många tycker det är löjligt att jag tänker på det här men jag har haft stora +170 cm hästar och kan bara säga att det är inget för mig. Når man inte upp att borsta rumpan på sin häst så har man en för stor häst! Punkt. |
Nu hoppas jag försiktigt på lite mer flyt och glädje på hästfronten!
Kram å god natt!
